Den där ångesten
...Man får när mobilen försvinner var den värsta känslan idag.
Man går igenom samma fickor, väskor och fack om och om igen...
Man slår med osäker hand sitt eget nummer i en väggtelefon och hör en röst i andra änden som presenterar sig själv med ditt namn. Man lyssnar förvirrat på rösten som förklarar att denne inte går att nå.
Hjärnan går i högvarv.
När spelade jag in det här röstmeddelandet?
Det kan inte vara jag!
Jag låter väl inte sådär! Gör jag?
Har någon snott min mobil och jävlas med mig?
Var det han jag var med nys?
...inte kan väl han sno min mobil...
...eller?...
Åh gud! Han snodde den!! Det måste vara så och nu sitter han och skrattar åt mig och min jävla idioti som tillät honom att bara ta för sig.
... Eller tappade jag den på vägen till stationen..?
... Kanske den ligger i sängen?
Scenario för scenario dagas upp i huvudet och nervositeten stiger i takt med att hoppet sjunker.
Man börjar intala sig att det måste accepteras att mobiltelefonen är borta och att man kommer bli tvungen att köpa en ny.
... Går det på försäkringen?
... Jag kommer aldrig få ännu en iphone! Får nöja mig med en nokia3310 aka fittegelsten...
När du väl hittar den inne på toaletten förbannar du dig själv med att det såklart alltid är det sista stället du letar på!
(... Vilket iofs inte är så konstigt med tanke på att du förmodligen slutar leta då du hittat det du söker)
Du kysser även din mobil och tackar gud för hans godhet och lovar dyrt och heligt att aldrig mer säga saker som "fittelefon" och "kukiphone", för att sedan tio minuter senare spy galla över dess kassa laddningshållbarhet eller dylikt.
Äh, jag tackar fortfarande gud och jag har verkligen lärt mig en läxa.
Älskar min mobil mer än mina föräldrar, ååh<3
Puss<3
Lol<3
Godnatt<3
